nunna, eller inte?

Här sitter jag i skolan med Frida vid min sida (fick en känsla av rim där... hmm).
Jacki och Annie städar för fullt, mohahaha! Förra veckan var det allt jag och Frida (vid min sida) så nu ska vi bara surfa.

Idag har vi minsannodar kollat på en dokumäntär-film på Fokus. "Nunnan" hette den. Den handlade alltså om en tjej som vid 18-års ålder bestämde sig för att bli nunna (i Sverige). Hon sa bland annat att hon gjorde det för världen, nu kunde hon fokusera mer på att be för alla som har det svårt. Dessutom kan hon nu fokusera mer på Gud.
Verkligen en intressant tanke måste jag säga, för mig som också är troende (hennes familj är visserligen katoliker). Jag skulle aldrig kunna göra något sådant; gå i kloster för resten av mitt liv! No, no...
Och jag tror inte det har med att göra att min tro är svag eller jag är svag eller att jag har så himla mycket begär...
Nej, det känns helt fel.
De får inte ha någon bästis i klostret, de får inte småprata under dagen förutom två timmar, före och efter middagen. De får inte ha någon man, de måste ha sina nunne-kläder på sig och de får inte gå utanför klostrets murar.
För mig känns det ungefär som när jag gick på Pauliskolan (haha). Okej, lite skämtsamt, men ändå lite!! Där var vi en liten grupp för oss själva, som inte såg mycket av omvärlden. Skolan var ganska perfekt, kan man väl säga. Hände något, som mobbning, slagsmål, dåliga betyg osv, så togs det upp omedelbart och saken blev utklarad ganska snabbt.
Där hade vi våra egna dansgrupper, skolgrupper, vi gick de flesta av oss till samma event och många hade inga andra kompisar utanför skolan, dvs okristna. En liten sekt helt enkelt!
Nu ska jag inte vara fööör hård mot min skola, som faktiskt hjälpt mig lyckas med min extrema okunskap i de naturkunskapliga ämnena. Men... Att leva isolerat (visst att nunnorna ber... det är ju deras huvudsak) kan ju inte hjälpa många medmänniskor. Jag vill hellre vara på plats och finnas när någon behöver eller säga en uppmuntrande kommentar eller ge någon pengar eller vad man nu kan göra för bra saker...
Jag lyckas verkligen inte ofta med att göra bra saker, men jag har mer chans att göra en praktisk sak för världen, än om jag stänger in mig i ett kloster för resten av mitt liv.

Lite dubbelt blir allt nu... Jag tycker det verkar grymt bra med människor (som jag känner till) som har åkt till öknen eller varit i kloster i några månader, just för att komma närmare Gud och få en intimare realtion med honom.
Men en livstid...? Nej, inte jag i alla fall.


Signerat:
Filippaaaaaa