knasiga och trasiga

Idag fick jag åka bil hem från skolan. Med Jackie. Hon är väldigt snäll den tösen, men inte för snäll inte. För då hade det varit jag bakom ratten.
Snällt satte jag mig där bak och fick direkt panikångest över hur trångt det var! Sofia höll länge på att försöka få rätt på sätet. Paniken lättade.
Resan hem känns som en av de roligaste hittills, det måste jag säga. Hur roligt kan jag egentligen ha åt mig själv? Det är verkligen inte för att jag är ego, det är mer för att... jag säger jätteroliga saker, enligt mig själv, och om ingen annan skrattar, så måste ju jag göra det. Annars blir det pinsamt. Eller så blir det mer pinsamt att jag skrattar åt mina egna skämt... Ja, okej, jag ska tänka på den.
Vi hann i alla fall prata om det mesta och de flesta, men det absolut bästa (okej, checka rimmet jag fick till där!) var ändå Jackies komplimang till mig:
- Asså det går bara inte att inte tycka om dig, du är så knasig.
Själv var jag helt säker på att hon sa att jag var trasig, men nej, nej, nej, det gjorde hon inte.
Sen släppte hon av mig vid ett rödljus och alla i bilen sa till mig att gå bort mot McDonald`s för där finns t-banan. Jag var helt bombsäker på att de lurade ut mig i stora Stockholm. Utan karta. Och utan kompass.
Men tack Jackie, jag är dig evigt tacksam.
Nästan lika evigt tacksam som jag är till Linda. Igår tvättade hon och sen gjorde hon något mer som jag inte minns just nu, men jag var så tacksam att jag mys-bäddade hennes säng. Bara det att Linda bäddade om den när hon kom hem. Hon är så himla präktig. =)

Nu väntas det gäster till Hagel/Sirviö. Det är vi då, jag och Linda. Hennes broder och fruga och barn is coming over from Skåne, så det blir väl en massa skånska, gåsa-ätning och lite heja-heja-skåne-ramsor kanske, nej jag vet inte.

Jag är ganska trött just nu. Bara så att alla vet. Överflummig skoldag, ja det har det varit. Men kul. Lite ont i käkarna har jag allt, för att jag skrattat så mycket.
Men det tackar vi för. Tack.