en liten stund av kärlek

När jag blev kär i männskan var det som att tiden stod stilla en stund. Jag insåg att allt jag gjorde kunde han se, alla tecken var uppenbara och allt som sades skulle kunna läggas på minnet och aldrig förglömmas.
Jag minns som igår sista kvällen på lägret, eller skulle det kanske vara mer rättvist att säga natten? Klockan hade passerat tolv med några minuter, möjligtvis flera, och han stod där i mörkret utanför mitt rum. Han frågade om jag ville följa med till sjön och titta på stjärnorna.
Värre än så var det ju inte. Eller bättre? Nej, jag håller mig till värre. Vi hade bara umgåtts en knapp vecka och redan var känslorna iväg och svajade.
Men det var fantastiskt. Det var verkligen det.
När vi snart närmar oss våran otroligt omtalade femmånadersdag, som är på torsdag, vill jag bara lägga lite tid åt min käresta här. Han är så god mot mig, liksom.
Han tittar på mig som ingen annan gör och han säger saker som ingen annan kan. Och allt är av kärlek och det vet jag.
Det låter klyshigt att säga att vi nog förts samman av något större. Men det är så jag vill tänka. Just för att det är så underbart.
Några ord av uppmuntran denna kväll och jag kände hur hela jag förändrades. Det är fantastiskt att få omges av människor som älskar en på riktigt. Inte bara pojk-/flickvän, utan vänner i allmänhet.
Det måste vara en ren gåva från Gud, att få ha så mycket kärlek runt sig.
Kärlek är bra, kärlek är bäst.
På vilket plan det än är.
En stor hyllning till kärleken. För den tålmodig, den är rik. Och den består.