hej på dig

På väg ner till gymet idag tänkte jag på en sak.
När är det egentligen tid att ta mod till sig och prata med dessa aerobics-tokiga människor, som likt mig, dyker upp här nästan varje gång? Jag menar, de som är helt inne i sin spegelbild, kanske gör en och annan min när de missar ett steg, svettas på, applåderar åt sig själv i slutet och sedan vandrar hem i sin ensamhet.
Eller är det ens jag som ta första steget? Ska jag prata med dem överhuvudtaget?
De kanske kom dit för att få vara själva, komma undan verkligheten.
Lindas förslag var att ge dem en liten nick-hälsning.
Så får det bli.
På onsdag ska jag nicka åt henne i gult. Hon ser så ensam ut.