ett stort steg för mänskligheten

Jag har en mystisk fobi mot de små vidberörda kroppsdelarna. Det vill säga: tår, knän och ögon. Lite i lillfingrarna också.
Jag kan liksom inte med att någon rör mig vid dessa punkter. Mina knän är ganska känsliga, lite fotbollsspelande som orsakat en del smärta, speciellt i det vänstra. Jag känner av det mer nu efter en dels lirande och förglömt tejpande av det.
En gång för längesen bröt jag en av mina tår, och jag kan inte glömma den smärtan. Jag undrar om det inte är värre än att föda barn... Okej, inte kanske. Men sketans ont.
Ögonen. Oh, ah, aaj.
Jag önskar mig linser i födelsedagspresent (som jag vet att jag inte kommer att få, eftersom jag strykit under jeanskjol på min önskelista). Och förra året när jag var i Frankrike var jag på ett test för linser, då optikern pillade i mitt öga. Jag fick sånt illamående att jag troded jag skulle spy på henne. Ungefär sånt illamående som man kan få när man stoppar upp en tampong av rädsla för första gången.
Denna afton hände det i alla fall. Linda gastar från badrummet att hennes lins försvunnit i ögat. Jag valde att ignorera hennes skrik, eftersom jag kände hur dagens mat samlades i halsgropen.
- Du måste hjälpa mig!!!! skriker hon.
Hon är ju rent galen. JAG? Jag har fobi mot mina egna ögon och att pilla i någon annans, nej, det går inte.
Men som den roomien jag är, tvättade jag mina händer noggrant, som jag blev tillsagd.
Jag såg den i hennes öga. Och. Jag gjorde det. Jag pillade ner den till sin rätta plats.
Du kanske tycker att det här låter enkelt. DET VAR INTE DET, okej?
Jag höll på att dö.
Jag vill bara säga det, att detta var ett stort steg för mänskligheten.