fotboll på extremt hög nivå

Dagen var kommen. Den här alltså.
Imorse slog jag upp ögonen lite efter nio, svalde mitt överflödiga saliv och insåg:
JAG HAR INTE ONT I HALSEN!
Jag sprang ut i vardagsrummet och yrade med bettskenan fortfarande fast i tänderna:
- Jjajf inesjd onkdk HALSEN!
Linda, mina kära roomie utbrast i applåder och kommenterade även vädret:
- Det regnar INTE!
Vilken perfekt dag.
Jag satt med plugg i några timmar, och det gick hyfsat. Dock är jag inte klar än med dagens schema, men känner mig i skrivande stund halv utmattad.
Runt ett-tiden började outfit-bestämmelser och jag tvingade på Linda en massa kläder. "Bättre att svettas och ta av sig, än för lite och frysa". Min tränare är det som alltid sagt så, på våra vinterträningar. Själv är jag nästan alltid klädd i för lite och eftersom sjukan varit över mig en vecka nu och jag vägrar frysa mer i mitt liv: blev det mycket kläder idag.
Med underställ, träningsoverall, jacka och vantar drog vi oss mot vår spelplan: Gamla Stan. Hur det hela kom till, att vi skulle spela just där, var så att Linda en söndag ledde mig och några vänner på villovägar inne i Gamla Stan här i Tjockhult. Plötsligt stod vi vid en skola med en liten fotbollsplan och jag kände suget efter lite kickande.
Och så blev det. Hanna var med oss redan från start och Linda hade handlat in lite näring till oss (Gott och Blandat och marabou. Hon vet hon!). Abbe anlände, och jag måste erkänna mitt avund på honom. Hans namn kan bli antingen Albinho (fotbollsspelare-likt) eller Larsson (superfotbollsspelare). Aja. Hagel duger väl det med.
Lasse, Idde, Anna och Beckis kom också lagom i tid för att börja spela. Och det gjorde vi. Efter en stund dök även Mickson upp och vi var verkligen i full fart allihopa och hela tiden.
När jag var yngre var mitt drömyrke (säkert en vecka eller två) att bli kommentator och jag skulle kommentera de stora matcherna, VM, EM och BoIS såklart ;).
Idag fick jag lite mer kommentator-dröm-känslor tillbaka. Jag bara känder hur spelet var lysande, närmare fantastiskt, vilka kämpar alla var och vilken nivå vi spelade på. Det var en stund då jag kände att det här kunde gå till historien.
För att inte tala om all publik som infann sig. Det var många turister och barnfamiljer som stannade och tittade. Det var till och med en man som applåderade när det blev mål (jag gissar att det var jag som satte den då, hehe).
Det var i alla fall en grymt kul samkväm som vi snart ska göra om.
Efteråt drog alla utom turturduvorna vidare till Donken. Vi insåg att det nog var det enda stället de skulle släppa in ett gäng svettisar som oss. Mycket trevligt!
Mina skor, min boll och jag har nu tagit en skön, varm dusch och jag känner mig lite klen i kroppen. Kanske var det inte det bästa att lira boll en dag som denna - när sjukdomens tid ännu inte lämnat oss. Men kul var det. Och jag har hört att ett gott skratt förlänger livet... Och det blev det många idag.
Som vi vana matchlirare skulle säga: Tack för en god match (och så en handshake och en klapp på axeln). Nästa gång går det nog ännu vildare till! Tjoo!

Ps. Fotboll är nog livet...