varde ljus, och det blev...

Jag for i all hast ner mot vårt älskade Köpkvarter. Fy sketan vad jag kommer sakna det. Det är sån skön känsla att bara strosa runt. Så det gjorde jag. Strosade alltså.
Jag var inne i en affär, fortfarande strosande, och hört plötsligt världens smäll och folk som skrek och sprang in i affären som jag var i. Jag fattade ingenting och gick ut ur den, och så då två killar springa ut från Guldfynd. Antagligen hade de först skjutit med pistol, tatt sina grejer och sen sprungit. Jag måste bara få säga hur idiotiskt gjort det var. Alltså. Ska man ändå råna en butik kan man väl för sketan inte göra det när det är fullt med folk i huset? Jag blir så trött. Hur mycket vittnen som helst och ändå gör de det. Tröga.
I alla fall. Jag drog mig sakta bort mot affären som gett mig en ny syn på livet: enkelhet. Affärn heter Clas Ohlsson och där finns det glimstift. Som för övrigt heter glimtändare. Så mycket vet jag minsann.
Jag kom hem efter att ha vandrat upp för Mjölksyrabacken i regn och rusk. Den heter inte så egentligen, men jag döpte den till det, första gången Linda och jag cyklade UPP för den. Den ger en mjölksyra så det skriker om det. Sen dess har vi aldrig cyklat upp igen, utan lett cyklarna. Man lär så länge man lever.
Efter väldigt mycket pillande i mörker fick jag tillslut in glimstiften. Tänder lampan och... Ja, den blinkar fortfarande.
Men jag ska inte klaga. Det lyser i alla fall.
Dock verkar det som vi måste köpa nytt lysrör istället.... Ja, jag säger då det.
Men den här gången vet jag var vi ska: till Claes Ohlsson. Direkt.
Nu ska jag avnjuta kvällen med pepsi max och Vänner. Tänk vad mycket annat kul det finns att göra än att plugga...