banan, banan, banan, banan

Bara en till. Jag lovar. Det här är den sista för idag. Bananen alltså.
Jag är ju hungrig men pallar inte fixa något ätbart. Palla, pallar inte, pallaaaaa...
På tal om pallar. Eller, snarare, inte palla.
Det är ett av min mest använda uttryck: jag pallar inte.
Det är verkligen skitdåligt av mig, att använda det så pass ofta som jag faktiskt gör. Min mamma har till och med tagit efter mig, men hon säger det lite mer skånskt, lite mer ironiskt och lite mer övertygande. Mitt "palla" har nog slutat gå hem.
Kanske är det för att det låter otroligt oseriöst att säga en sådan sak. Jag menar, nu är jag högskolestudent, och att yttra orden "Men man pallar ju liksom inte", trodde jag aldrig skulle gå så starkt hem som hos en av våra föreläsare här om veckan.
Vi hade gruppdiskussion och det var förläsaren himself som ledde oss i detta. Han trippade precis förbi min grupp, där jag så fint uttryckte mig ovanstående mening.
Tre gånger tog han mitt fina uttryck som exempel på resten av seminariet. TRE.
Och jag skulle inte kunna bli statsminister för min bristande kunskap i ord? I don´t think so.

Jag har köpt en fotfil förresten. Jag vägrar äckliga fötter. Och så köpte jag lite bananer...