mitt vittnesbörd är färdigt för all framtid

När min storebror inte var mer än särskilt gammal, var min mor av den sorten som lätt tappade tålamodet. Förståeligt, kanske. Två små ungar och lite till.

En gång sa hon högt:

- Snart får jag ett utbrott!!

Min kära storebror rullade snart in i köket med hushållsmaskinens runda del och sa:

- Mamma, här kommer utbrottet!

En fin liten historia, där en känsla blev till ett ting.

Jag var förvirrad, snurrig och har aldrig fattat. Vad är ett vittnesbörd? Går det att äta? Som min kära mor skulle sagt i hennes mest skämtsamma stunder. Och knappt då skrattar vi ju.

När jag var ung var det någon som sa till mig att "vittnesbördet är ju du! Hur du lever, är, vad du säger" och så vidare. I did not get that one. Det är oförståeligt. Tänk om INGEN fattar att med allt jag gör och säger så menar jag att jag är kristen, då?
Här om kvällen spilldes det dryck på min dator och touchmusen hängde sig och ville inte fungera. Jag blev lite bummed och kände vad himlar vad tråkigt att min dator nu ska paja. Sen insåg jag att det inte gör någonting. Jag kan leva utan en massa tekniska prylar eller prylar över huvud taget. Förutom. Min kamera. Den är min käraste ägodel och jag yttrade till och med till min roomie att skulle det hända den någonting på riktigt, skulle jag faktiskt fälla flera tårar. Så mycket har jag den kär.

Är det inte då lite skumt att det var den där sketna, käraste ägodelen jag glömde på bussen igår? Ja, jag vet inte. Men när jag satt ner på golvet för att knyta dojjan, på t-banan, och kände hur jag fick till värsta kodak-moment-stunden, skulle precis plocka fram min kamera från ryggen och... den var borta. Jag kan säga att paniken flödade och allt som fick plats i mitt lilla huvud var hur otroligt trög och klantarslig jag var som ens tagit med den. Klart min kamera ska ligga hemma på hylla och samla damm, inte ut i världen för användas!!! (ok, det är en helt annan diskussion jag haft i veckan...) I alla fall.

Min kära vän Linda stod med mig och hade redan samlat ihop alla världens tankar till något bättre än det jag hade i mitt huvud. Hon sa:

- Nu ber vi.

Och det gjorde vi. På t-banan, mitt bland alla människor, med tårarna rinnandes från mina kinder (som sagt, tårar fälls om det händer min kamera något). När vi kom av t-banan och Linda och Jossan fått mig att inse att det inte var lönt att åka tillbaka till bussen - på Slussen finns en miljon bussar och det skulle vara omöjligt att veta vart våran tog vägen.

Vår resa tog oss till Friday´s där vi i gott sällskap skulle avnjuta en skön födelsedagsmiddag. Jag var ledsen, Linda i SL-telefon och Jossan peppade. Katastrof skulle man kunna säga.

Grabbarna Grus dök upp och Lasse den gentlemannen ringde direkt till SLs kundservice och satt i kö i kanske en halvtimme. Jossan hade på något lustigt vis lyckades memorera vilken buss vi åkt med, galet måste jag säga, jag vet aldrig vilket nummer jag åker med. Alla bussar går ju här.

Han fick i alla fall veta att bussen vi åkt med antagligen åkt färdigt för dagen och kört till gargaret. Förhoppningsvis skulle chauffören upptäcka kameran och lägga den på hittegods.
Jag fick någon skum frid i mitt hjärta och kände att jag med ärlighet kunde vara glad för den bästa födelsedagen genom tiderna. Det blev en skön afton, trots ovissheten om kameran nånsin skulle återfås.

Innan läggdags diskuterade jag och roomien den traumatiska händelsen. Vi kom fram till att... varför skulle Gud INTE se till att jag får den tillbaka? Det var bara att tro. Och hoppas.

Imorse var jag inte särskilt glad, jag var helt inställd på att jag inte skulle få tillbaka kameran. Jag ville gärna känna att det var okej, att jag klarar mig bra utan den. Vilket jag egentligen gör. Men jag älskar att fota!

Halv elva ringde jag hittegodsavdelningen som precis öppnat och där säger hon på andra sidan luren, att ja, de har fått in en väldigt stor, svart kamera.

- DET ÄR MIN!!!!!

Och jag satte mig på bussen som gick 8 min efter samtalet avslutats. När jag kom in bland hittegodavdelningen stod dörren på glänt och jag såg min kamera. Det var nästan som att det lyste om den. Ja, det är sant.

Så. För att summera denna korta historia till något bra. Vill jag nu säga, att, mitt vittnesbörd är äntligen funnet. Det är ett ting.

Det är min kamera. Halleluja, amen.

Btw, här är lite öppettider för hittegods. Jag menar... om du skulle glömma nåt på bussen!