vårdepressionen är här

Igår var det som sagt dags för ett nytt aerobicspass tillsammans med Jossan och Linda. Vi vandrar mot gymmet och båda mina vänner vet om varför jag inte mått så bra. Stressigt och mycket i skolan har påverkat och gjorde mig halvt förlamad under gårdagen. Ett svettigt pass är precis vad som behövs.
När vi kommer in i salen, berätta Jossan:
- Asså, jag känner mig lite nere, nästan lite depp.
Linda lägger till:
- Ja, asså, jag med! Jag fattar inte vad det är!?
Jag:
- Asså, jag läste i Metro igår om att vårdepressionen är här. När det plötsligt blir såhär ljust så är inte kroppen van och blir lite deppad.
Linda:
- Jaha. Men hur länge ska det hålla på då?
Jag:
- Bara några veckor stod det.
Linda skrattandes:
- Men... jag orkar väl inte ha någon vårdepression i några veckor heller.
Jossan flamsar vidare:
- Haha, inte jag heller!
Efter några sekunder står vi tre och dansar loss till låten som Elin precis satt på och skrattar hejdlöst åt Jossans fenomenala danssteg.
Plötsligt avbryter Jossan:
- Och vi ska representera de deprimerade? Jag tror inte det.
När passet väl började skrattade vi åt minsta lilla felsteg och minsta lilla grimars. Vi hade lyckats ställa oss på en rad, längst fram och närmast spegeln. Det enda vi kunde göra var ju att skratta oss svettiga.
Skönt känns det i alla fall att det är vi som representerar de vårdeppade. Vi är glada rakt igenom och skrattar ihjäl oss åt minsta lilla. Jag borde nästan skriva om vad som hände efter passet också... Men för att skydda Lindas integritet ska jag inte det. Inte nu i alla fall.
Glöm inte att le, det är det den bästa medicinen! Och vänner...