Filippas tankar alldeles för sent en torsdagskväll

Champangeglass alltså. Det trodde jag aldrig om mig själv. Att jag skulle gilla den alltså. Mm, yam. Den kan jag nästan längta tillbaka till.
Annars är jag ingen glassälskare. Nej, usch. Jag vet knappt varför jag gick dit, jag menar, glass? Njae. Men sällskapet ska man aldrig underskatta och det visade sig vara en riiiktigt trevlig afton. Härligt med nära och kära och sånt.

Förresten såg jag en kändis idag. Han i Hey Baberiba som inte är ihop med Renee Nyberg. Och så hade han hjälm på sig. Alltså, han cyklade. Det var coolt ju.

Ibland tänker jag, varför måste jag alltid vänta tills det blir grön gubbe för att ta mina steg ut på gatan? Visst, jag kan bli påkörd och dö, men jag menar... Om det inte kommer nån bil.
Föredöme, hörde jag en viss person viska i mitt öra.
Men föredöme. Det kan jag väl vara på något annat? Som jag gör rätt? Till exempel att fila fötterna varje kväll i duschen. Det är vad jag kallar föredöme. Eller diskar rent efter en kryddstark middag. Oh, vilket föredöme. Ja, eller nåt?

Min broder Gustaf och hans fästmö Matilda ska gifta sig den 6:e juni. Och då fyller också Emanuel år. Han kommer vara glad den dagen, det kan jag lova. Och det är för att han ska få en present av mig som kommer höja mig till skyarna i flera år säkert. Okej, kanske inte. Men han kanske kommer le lite extra när han öppnar paketet i alla fall.
Idag ringde jag min blivande svägerska och jag nästintill skreeek i luren:
- Heeeeeeeeeej svägerskan!!!!
Och tror ni hon hade tid för mig då? Nejdå. Hon jobbade minsann och det gratulerar vi henne för, eftersom det var hennes första dag på nya jobbet idag. Tjo!
Så jag ringde brodern istället. Tydligen ville jag tracka någon och han svarade faktiskt, fastän han jobbade. Vi pratade på en kvart sisådär och jag försökte luska ut detaljer som jag behöver utan att fråga dem rakt ut. Det gick rätt bra.

Okej. En ledig dag imorgon alltså. Och lön dessutom. Oh, pengar. Tänk om man hade en miljon i bakfickan, då hade man sluppit grunna så mycket över detta ting. Men det brukar gå runt, alltid faktiskt, och det kan man ju bara knäppa händerna och tacka Gud för. Det är ju oftast han som ser till att det lilla blir till det stora. Hörre Gud, tack för det.

Nu längtar jag till sommaren. Jag har bokat in två läger, en festival, Kolmården-besök med sköna people och så tänkte jag försöka jobba nånstans mellan det. Vi får väl se hur det går med den saken. Om det blir nåt jobb alltså.

Nu fröken Hagel, ta dig i kragen och gå lägg dig i Lindas fisdoft. Det är nog det enda jag inte kommer sakna när jag lämnar bygget. Lindas fisdoft alltså.