snacka om känsla

Jag sitter på tåget, djupt inne i min fantastiskt spännande thriller-deckare-bok. Det är galet vad man kan fastna i text. Ljuvligt, mysigt, läskigt skriven text. And I´m stuck.
Utanför Öresundstågets stora fönster seglar Skånes landskap förbi. Det är inte att leka med. Verkligen inte. Jag har aldrig riktigt njutigt särskilt mycket av det innan. Landskapet alltså. Jag är ju inte direkt någon naturmänniska. Hellre tittar jag på ett snyggt objekt (?) än ett vackert landskap. Men åh, vilken känsla. Vilka färger!
Det är grönt, blått, gult blandat med de skånska röd-vita husen. Underbart.
Bredvid mig sitter en tant. Jag vill säga tant, trots hennes försök att se ungdomlig ut med sina svarta leggings och Esprit-klänning. Hon håller sin mobiltelefon högt, högt upp i luften, hon vill inte mista täckningen. Hennes samtal verkar vara väldigt viktigt, då jag mellan raderna hör henne prata om hennes nya liv, hennes nya företag som ska förändra hela hennes tråkiga vardag.
Hur kan man dela så mycket med så många människor? Jag undrar om hon ens hade någon aning om att det var fullsmockat på tåget och hur högt hon pratade. Dagens teknologi alltså. Ibland förstår jag inte på den.
Framför mig sitter en ung man i min egen ålder. Han tittar intensivt på mig, småler och jag blänger riktigt surt tillbaka. Drar upp mitt inte särskilt urringade linne, blänger surt en gång till och försöker få honom att fatta att jag inte är intresserad av uttittning.
Irritationen flödar över hos mig när han fortsätter titta. Jag studerar min läskigt intressanta bok istället och glömmer killen.
Dags att gå av tåget, Landskrona Station är nästa. Det sitter en kvinna och hennes kille precis vid dörren, hon verkar lite mysko. Sitter och sjunger för sig själv, eller för sin kille kanske? Plötsligt berättar hon högljutt om hur illa hon tycker om Landskrona, hur kan en människa ens vilja bo här?
Min irritation växte här med till 190 grader och det var allt nära att jag gick fram och slog till henne på näsan. Inte prata illa om mitt älskade Landskrona. Det gör man inte. Det finns god kebab här och fina, härliga människor.
Kvällen avrundas i mycket gott sällskap; familj. Med tacos, promenix och fotboll.
Dessutom hade jag grymt roligt på jobbet och längtar till morgondagens förmiddagspass. Godnatt.