what a feeeeeeeeelin´!

Min cykel är ett elände som jag länge, så innerligt, önskat skulle bli stulen eller att någon tar sönder den och MÅSTE ge mig en ny. Jag har verkligen gjort mitt yttersta, typ, för att inte låsa in den. Jag låser den bara med vanliga låset och jag låter den ALLTID stå ute.
Men ingen har minsann snott den än.
Det finns dock en speciell känsla, som antagligen bara kan uppnås med sådana ruttna cyklar som exempelvis min.
Luften går ofta väldigt lätt ut ur däcken, vilket gör att cykel-eländet, som redan är den trögaste och tyngsta att cykla sig fram på, är tyngre än någonsin.
Men när jag då trycker i den där gratis-tillverkade luften, som alltid finns där för mig, i de ruttna däcken och de rostiga fäljarna, så får jag en sån där fin känsla.
När jag igen hoppar upp på cykel-skiten, får jag en känsla av frihet. Det går att cykla igen. Det gååår! Åh, halleluja på den va?

Ps. Det gör inget om du inte snor cykeln. Jag behöver den ju faktiskt ibland, på riktigt alltså. Sno den inte!