Plötsligt inser man...

Plötsligt inser man att livet inte är en lek längre och att det dessutom, rusar iväg. Det är allvar nu, det är seriöst och på riktigt. Det handlar om att lära sig, att klara sig och att hantera.
Och ändå vill jag trycka på paus. Jag vill stanna här nu men samtidigt gör det inget att det rusar på lika snabbt.
Jag är i en dröm. Jag har allt och lite till.
Lycka, kärlek, beundran, uppskattning. Fästman, familj, vänner, ett hem, jobb och skola att gå till.
Jag har allt...
Jag vill säga mig själv vara ett levande exempel på hur riktigt pissigt det kan vara och hur fantastiskt bra det kan bli.
När hoppet är ute för den som lider, kan jag med ett ärligt hjärta säga att, det kommer bli bra. Jag vet hur det känns att må sämst, att vilja försvinna från världen och känna sig utanför. Och jag vet också att det finns förändring för den som vill och att det finns hopp för den som tror. Jag tror verkligen det.

Jag läste igenom en massa gamla brev från vänner och texter som jag själv skrivit, igår när jag fixade i min lägenhet. Jag hade skrivit en liten text om hur uppmuntrad jag blivit av några vänner, när en av dem bara sagt:
- Hur är det med världens bästa Fille idag då?
I vilket läge som helst hade den repliken peppat mig till tusen, men just den dagen var en av de sämre, vilket ledde till att jag blev så grymt tacksam. Tacksam för vänner.
Jag vill inte heller vara en sån som skryter, och jag är ledsen, tjejer, men jag tror tyvärr inte det finns någon bättre man där ute än min egna. Jag skulle kunna rabbla tusen saker som han gjort för mig de senaste dygnen, och allt han gör och säger är bara för att... han älskar mig. Visst är det konstigt? Tänk att jag har en sån så nära...
Familjen är alltid något speciellt. De ställer alltid upp fastän de är trötta. De vill alltid höra hur det är, vill alltid att man ska må bra och vill alltid ens bästa.
I onsdags hjälpte pappa och Lukas mig att flytta, och det är konstigt, men det är alltid utan några hakar. De bara gör det.
Igår hade jag fantastiskt mysigt hos min nya familj, så att säga, jag satt och proppade i mig godis med Leo, Oskar och Charlotte. Det var mysigt.
Jag är så glad för min nya lägenhet, som, förutom att det ekar i mina matskåp, är redo för besök nu. Så välkommen.
Jag längtar till skolan den 26:e och jag är tacksam att jag kan få extrapengar genom mitt skumma jobb.

Jag är 22 år, och mitt liv har aldrig varit bättre. Det ska bli gött att bli 23, 24, 30, 40 och 80 år. För jag tror att jag alltid kommer hitta ljusa stunder. Vilken ålder jag än jag. Och vart jag än är.
Tack alla ni som gör det möjligt.
Aaaaahh....