ja-jag-är-kristen-historien som gick hem

Jag åkte till min nya, himelskt vackra, skola igår. Det kändes verkligen spännande, och roligt, att komma dit när byggnaden fylldes upp på nya och gamla lärarstudenter.
Roligast just nu, är faktiskt att jag har en klassis som jag känner sen innan. Hon går i min kyrka och heter Linda. Och jag älskar att få presentera henne; Fyrabarnsmor och inte ens 30 år. Det ni!
Precis som om jag själv skulle klara det liksom.
Det coola är att vi valt precis samma program och inriktning utan att veta om det. Och det roligaste igår var att vi kom i samma arbetslagsgrupp också, vilket innebär att vi kommer spendera mycket pluggtid tillsammans fram till november. Sen får vi se om vi kommer i samma igen. Jag kan ju bara hoppas, för att...
Igår satt vi med våra smågruppe och skulle presentera oss. När Linda började prata och sedan var färdig, frågade en tjej i gruppen:
- Är du kristen?
Linda hann knappt svara, innan hon fortsatte:
- Jag såg ditt kors runt halsen, nämligen!
Och Linda berättade den bästa ja-jag-är-kristen-och-går-i-kyrkan-historien jag någonsin hört. Jag var helt fascinerad! Hon sa så himla bra saker om vår kyrka och vår tro, i små enkla meningar. Det var så bra sagt att jag efter de uttalade orden bara satt och tittade drömskt på henne.
Efter det berättade jag med sann glädje att jag känner Linda genom kyrkan.
Vi pratade om det efteråt, att jag tyckte det hon sa var så fantastiskt bra! Och hur kul och bra det känns att ha hamnat i samma klass och grupp och allt.
Vi konstaterade att, det är Gud helt enkelt. Han är för bra för att vara sann. Men han är ju det. Sann, alltså.