BoIS-filippa

Dagens roligaste konversation på söndagsskolan idag, var när jag frågade lille 2½-åringen när hon skulle bli storasyster.
- Eh, det är när barnet kommer ut ur mammas mage!
Daah, Filippa, fattar du väl...
Fick mig ett gott skratt i alla fall. Barn är smartast, så är det bara.

Efter en otroligt lång och fantastisk trevlig fika i kyrkan fick jag mess av en i körkan om jag ville följa med på BoIS. Gratis! Klart!
En stund senare stod jag utanför IP i min precis upphittade gamla BoISa-mössa.
Det var världens tråkigaste match. Asså, det enda jag tänkte på var di gamla goa tiderna, här, på IP, med BoIS, klacken, kompisar, känslorna...
Det var verkligen tider det.
Jag saknar det nog inte så, men det är verkligen fina minnen jag har tillsammans med BoIS.
Hur vi klädde upp oss i svart-vita kläder, målade oss i ansiktena, skrek så vi var hesa dagen efter, svimmade när Farnerud tittade på oss (ok, mig), gapade åt motståndarklacken och köpte choklad och läsk till varje match.
Idag var läktarna nästintill tomma. Det var ingen mysig stämning alls och BoIS hade absolut inget att spela för. Medan Assyriska hade allt. Ni kan ju ana hur underhållande matchen var.

Det är skönt att kunna se tillbaka, minnas och fortfarande känna glädjen. Det är dumt att se tillbaka, minnas och känna sig sorgsen och ledsen.
Tider förändras, människor förändras, fotbollslag förändras... Att leva just nu och ta till vara på den tiden som är, och känna sig glad, det måste vara det bästa.

Jag är just nu väldigt glad för mitt liv. Det är verkligen det bästa nånsin. Fast på ett helt annat sätt än förr...



Ps. På gymnasiet var jag så förälskad i Alexander Farnerud att mina klassisar började kalla mig för Farne. Jag fick hans autograf inne i badhuset och jag blev ytterst besviken när folk berättade för mig att han var tränad till sin sköna vänsterdoja. Jag som trodde jag hittat min vänsterfotade själsfrände. SÅ BoISig var jag...