vilken afton. oförglömlig.

Vilken dag. Vilken kväll!
Jag pratar om gårdagen.
Efter lite segt häng här hemma och snabbt insurfande på Landskrona BoIS (laget i våra hjärtan alltså) hemsida, där jag upptäcker att, va? BoIS spelar i Stockholm. IDAG! (Igår alltså).
Tio minuter senare var vi påväg, vi kunde inte missa starten såklart.
Det tog oss en ungefär en timme att komma dit, vilket egentligen är ingenting, och efter att först ha blivit rejält vilseledda i Vällinby av en ung, flinande kille, hittar vi våra vägledare för kvällen som för oss till rätt plats.
Det roliga var att de inte bara pekade ut vägen vi skulle gå, de följde oss också på den. Och jag pratade lite fotboll med den ena och Linda pratade lite annat med den andra. Och vi blev så glada! Tänk att det finns så gästfria människor i det här landet. Kanske just för att de inte var från det här sega landet...
Vi kom i alla fall dit. Det var ingen stor arena, inte ens lika liten som Landskrona IP. Linda och jag sprang bort till BoIS-klacken och ställde oss längst fram, framför alla och sjöng för kung och fosterland. Min röst är som den brukar idag, efter en match, lite tung och trög...
Linda frågade mig, varför vi i hela sketan inte kunde få se en repris!!! Och en man bredvid Linda sa:
- Ni kan kolla den på webben sen.
Och sen hade vi funnit vår BoIS-a-vän för livet. Vi pratade ganska mycket med honom och han berättade att alla som var där var inflyttade till Stockholm men hade BoIS i sitt hjärta. Precis som viiiii!
Vi fick i pausen skriva på en fraktionslista och det gjorde vi med glädje. Vi var helt sålda och ska även med denna BoISaklack den 6e maj och heja fram dem mot Sirius. Det ska bli fantastiskt kul! I halvtidspausen upptäckte jag även att kölden stod mig nära. Det fanns två varma drycker att välja på: te eller kaffe. Tänka sig, Filippa Hagel, hon valde kaffe. Jag drack nästan upp hela också, och jag vill vara säga att... jag har aldrig druckit så mycket kaffe som igår. Aldrig. Kanske var det också därför jag orkade heja på dem så mycket... BoIS alltså.
När vi sprang hem sen, efter att kölden nåt oss in på benmärgen, började Linda skrika som en besatt! Hon sprang runt utanför för Grimsta IP och skrek: Heja BoIIIS! Heja BoIIIIS!
Jag kunde inte annat göra än att följa hennes exempel.
Vi var så lyckliga och tacksamma för denna afton! Och det var nog BoISarna med, för de kom fram till oss efteråt och tog oss alla i hand och tackade för en god match. BoIS vann såklart, men det hade ni väl redan fattat.
Forza Randigt!!!!!!