Så äckligt bra

Igår fick jag en lysande plan. Jag skulle skriva en bok. Och inte vilken bok som helst, eller vilken bok som helst om vad som helst. NEJ. Den här enastående boken, den skulle handla om mig. Mig, mig, mig.
Jag tänkte berätta för hela världen om mitt liv. Om vem jag är, om vilka hemskheter jag gått igenom, hur fruktansvärt det är att vara jag och sedan bara få uppenbara för alla att, jaa, nämen det går, det funkar. Att vara mig alltså. Jag lever ju, så att säga.
Så jag gick min lilla promenad ner till affären, för att köpa lite god dricka och något gott att äta, student som jag är, i slutet på månaden. Jag gick där i mina Nike-skor, sköna, snygga träningsbrallor, Levis-tröjan var på och ryggan jag bar har säkerligen ett fint ursprung den med.
Jag gick där och var helt glad. Snart ska alla få veta om mitt hemska liv och om hur hemska upplevelser jag gått igenom – men att jag ändå lever! Tjoho!Sen började jag tänka. Jag tror nämligen inte att jag gjorde det egentligen, när jag tänkte ut vad min bok skulle handla om. Jag tänkte. Och tänkte.
Och insåg…
Fy vad bra jag har det. Fy sketan, alltså, finns det någon på den här jorden som har det så bra som jag? Jag undrar verkligen det.
Och jag behövde inte ens sträcka mig långt, alltså, jag hann inte ens komma till de fattiga barnen i Afrika. Jag bara tänkte på mina närmaste…
Jag har ju aldrig varit med om något fruktansvärt under min uppväxt, aldrig. Jag har haft det äckligt bra. Jag har aldrig blivit allvarligt sjuk, så sjuk att livet fick stoppas upp och jag blev isolerad. Jag har mått äckligt bra. Mina föräldrar håller fortfarande ihop, de är inte sjuka eller särskilt sura på varandra. Fy vad äckligt bra de har det. Jag har alltid fått stöd och support och aldrig blivit dömd av dem jag älskar mest. De älskar mig så äckligt mycket. En gång blev jag dumpad, men jag har haft sån äcklig tur och fått den bästa människan in i mitt liv. Han är så äckligt god mot mig!
Dessutom har jag aldrig gått hungrig (jo, klart jag har, men INTE som de fattiga barnen i Afrika), jag har aldrig törstat ihjäl, jag har alltid kläder, om inte för mycket, och skor. Fy vad äckligt mycket skor jag har. Jag har fantastiska vänner, sådana där som aldrig ger vika, sådana som alltid står kvar, hur mycket dumheter eller konstigheter jag än får för mig. De finns där, har alltid funnits och jag tror inte de kommer släppa mig. Och jag är så äckligt glad för det!
Jag har min familj, som alltid ställer upp… Och det bästa av allt är ju ändå, att jag också har Jesus. Han har heller aldrig lämnat mig, trots min envishet, dumstridighet eller för det faktum att jag skämts för att prata om Honom. Han står kvar.

Så. Det verkar inte bli någon bok om mitt hemska liv ändå. Fast det kanske räcker med att tänka om. Jag kanske ska skriva en bok, fast om hur äckligt bra jag har det. Vem vet, look out in your bookstore… En dag kanske det finns en bok där, den kommer antagligen heta något i stil med: Filippas äckligt braiga liv. Only for you.

Ps. Ordet äcklig använder jag här i positiv bemärkelse. Jag har ju bara inte insett hur äckligt bra jag har det. Det var nog dags nu.