"irritation" by me

Inte nog med att detta är mitt 500:e inlägg. Här kommer nämligen mitt absolut första irritationsmoment-inlägg.
Okej. Nu kommer det.

Hej.
Visst blir man irriterad på folk ibland ändå? Ibland utan att de egentligen gör något, men ibland också för att de gör så himla mycket saker. Att irritationen faller på plats helt naturligt, liksom.
Det finns saker som gör mig grymt irriterad;

• Bortskämda skitungar som inte fattar att man SKA lyfta på häcken för de människor som knappt kan gå på sin egna ben.
• Dammtussar som tittar fram i hörnen, när jag preeeecis faktiskt har damsugit! Åh.
• Den extremt dåliga planeringen av mig själv, då tågkortet går ut dagen INNAN löning. Hur ska en fattig student som jag, göra dårå? Himla skit.

Men idag. Denna dag, den 24/9 - dagen då jag och min fästis varit tillsammans i ÖVER ett år, äntligen kan vi säga det - dagen då jag försov mig fast åt andra hållet för första gången - dagen då solen sken och det plötsligt känns behagligt med höst - denna dag kom jag fram till vad jag egentligen blir irriterad för.
Ni vet känslan, irritation; småsurighet som bubblar inom en, lite panikkänsla, men bara inom mig. Kanske en näve skulle slagits i bordet, fast inte i mitt fall. Jag är så öm och försiktig som en bomullstuss, ju.
Irritation. När någon inte berättar den exakta tiden för mig. Jag vill veta att klockan är 14.07 och inte "tio över". Sån är jag. Tydligen.
Fick en extrem irritationskänlsa över detta idag och jag måste erkänna. Jag blev irriterad.