de irriterande tonårsbrudarna

Jag har laddat plånboken med diverse gratiskuponger, rabattkuponger och två-för-en-kuponger, då jag nu sitter på tåget på väg upp till Stockholm. Som by the way enbart kostade mig 200 kr t/r.
Som fattig student lär man sig att anta de billiga ärendena och även snylta på sig de gratis:iga ärendena.
Jag och min kära vän och medstudent, Linda, vi har börjat bli bra på det här med snyltning. Eller, vad ska man säga? Det är inte så att vi snyltar och ändå ser bittra ut. Nej, verkligen inte. Skulle vi komma åt något gratis så är vi lyckliga i flera dagar!
Och då kan det väl inte göra så mycket, tänker jag?
De första veckorna i skolan var det många lärar-relaterade event som ställde ut i lokalerna. De erbjöd oss försäkringar - och lite godis. De erbjöd oss gratis böcker om vi gick med i ett förbund - och så lite godis. Och kansk en gratis penna. Alla grupper och evenemang hade sin lilla hörna och självklart: En skål med godis.
Efter de dagarna i skolan var varken Linda eller jag särskilt hungriga. Oh nej!
För några veckor sedan gick vi förbi Kåren på skolan, deras kontor alltså. Utanför låg det massvis med block. Som "alla vi som är med i Kåren får ta GRATIS!!".
Linda och jag ansåg oss vara med i Kåren och tog därför tre block var. Nöjda!
Igår var ännu ett tillfälle. Vi kom in i skolan, båda var rejält trött och inte särskilt taggade för den kommande föreläsningen. Jag slår upp min syn, och ser:
- Linda! Äpplen!! Kom, vi tar!
Linda som är lite mer av en spion, skulle man kunna säga, går lite kringelikrok och smyger upp vid den stora korgen med de saftiga, röda äpplena.
Jag går direkt mot dem och plötsligt ställer sig en kvinna med en liten lapp på bröstet framför mig.
- Eeeh, jo, vi tänkte bara ta varsitt äpple. Hehe.
Linda står bredvid och ler sött. Vi måste ju fjäska.
- Nej. Det går inte. De är till en konferens här.
Men både Linda och jag står kvar och ser ut som små änglar. Kanske tanten (som kanske är 35...) kommer ändra sig. Men icke. Dessutom ser hon riktigt sur ut, precis som om vi var små irriterande tonårsbrudar som inte kan ta ett nej.
Tantens kollegor sluter upp och vi inser att vi förlorat striden.
Fyra timmar senare ska de irriternade tonårsbrudarna (vi alltså) åka hem igen, vilket innebär att vi passerar den stora korgen med äpplen.

En blick försent. Annars hade vi snott varsitt äpple och sprungit till tåget.
Innan tanten hunnit ifatt oss.